nu gäller det liksom...

Sista dagarna på jullovet har varit urtråkiga. Dotterns kompis har varit sjuk så hon har inte haft någonting att göra samt att min energinivå har legat konstant under noll så jag har inte kommit på en enda sak att göra som inte kostar en massa pengar. Dottern har längtat till skolan och det är ju jättebra! Höjde lamotriginet förra veckan så dagarna efter höjning är ju inga höjdardagar direkt. Det går bakåt endel innan det går framåt igen. Nu tror jag dock att hon står på den dos det ska vara. På tal om mediciner, jag har fått mycket "skit" i olika forum och även rakt i ansiktet av folk som ifrågasätter dotterns medicinering och valet av mediciner. Samt att jag försöker hitta genvägar för att hon ska bli bra. Mitt svar på det är hade jag haft ett val hade jag ju naturligtvis inte gett henne ett enda piller. Men nu har jag inte det, tycker jag i alla fall. Dessutom gillar jag inte blogspot. Fast jag gör styckesindelning i texten när jag skriver går allt ihop när jag publicerar, mycket irriterande. Idag börjar skolan, ÄNTLIGEN! Dottern ställde klockan själv och kom upp vid halv 7. Käkade frukost och var lika morgonsur som vanligt, varken mer eller mindre... Hoppas hoppas detta håller i sig nu och att hon INTE somnar i skolan. Skulle vilja ha lite lugn och ro nu ett tag. Men det kanske är att begära för mycket? Somnar hon i skolan är hon ju inte trött på kvällen och sover sämre på natten. Då börjar ju allt om igen... Hon vill gå alla timmar från morgon till em nu, inte ha ett specialschema och jag har förklarat att hon måste hålla sig vaken om det ska fungera. Hon förstår ju det men det är väl lättare sagt än gjort gissar jag. Har helt oväntat fått kontakt med en person som är gift med en människa jag umgicks med för en herrans massa år sedan. Det har visat sig att denna person jag kände har diagnos bipolär typ 2 och är extremt svårmedicinerad så denna svänger hela tiden trots höga doser av massa mediciner. Känns skönt på nåt sätt att ha någon som själv är anhörig att prata med. För övrigt fick jag ett väldigt konstigt sms av pappan till dottern igår så jag gissar på att han är på väg ner i rasande fart. Bra tidpunkt att välja för det... (IRONI!!) Har skrivit det förr, men nu måste jag verkligen ta mig själv i kragen... Sluta ligga och fundera på framtiden på nätterna, försöka hitta sätt att fylla på energidepåerna och helt enkelt skärpa till mig. Skulle behöva nån som släpade ut mig och tvingade mig att vara social....

jullov, julafton och annat

Kom på att jag inte skrivit på länge. JAg har börjat på mitt nya jobb och jag älskar det! Pappan har ställt upp och kommit hem till oss på mornarna för att få iväg dottern till skolan enligt hennes specialanpassade schema. Hon har själv valt att börja tidigare vissa dagar och att gå längre vissa dagar. Det är ju bra. Hon var med i skolans luciatåg, hon var så fin så tårarna bara rann på mig. Tänk om de som satt i kyrkan visste vilken prestation det var för henne att hon över huvud taget stod där. På lovet har vi försökt aktivera oss med längskidor och slalom samt kompisar. Vi åkte slalom på julaftonsförmiddagen och det var sååå underbart. Inget trökande och inga måsten. Underbart! Dottern fick ont i halsen för 3 dagar sedan, och idag snuvig. Enligt fass bör man kontakta läkare om man äter lamotrigin och får sådana symtom. Tvingade pappan att ringa BUP rådgivningen idag och fråga. De sa att det är ju förkylningstider och eftersom detta kommer nu, nästan 2 månader in i behandligen var det ingen fara och vi kunde fortsätta med lamotrigin som vanligt. Sköönt! Jag vet att jag är lite lätt hysterisk, men hatar verkligen mediciner och är livrädd för vad jag har läst om alla biverkningar. Ska höja lamotriginet snart, från 55 mg till 80 mg. De första lamotriginet vi fick utskrivet var 5 mgs tabletter eftersom hon skulle börja med 15 mg. De var sugtabletter som smakade gott. Nu när vi höjt har vi fått 25 mgs vanliga tabletter, men hon frågade sin psykdoktor om hon inte kunde få ha kvar en 5a eftersom de var goda. Därav den lite konstiga doseringen. Hon är fortfarande riktigt trött och seg på förmiddagarna trots att hon sover bättre än på länge, inte bra kanske men bättre. Har förstått att segheten på fm är en vanlig biverkning av seroquelen. Skulle vilja bli av med den medicinen nu, men vi får väl se vad psykdoktorn säger i januari när vi ska dit. Skulle vilja att hon började skolan som vanligt nu efter jullovet, men så seg och trött och halvborta som hon är på morgon och fm så är det nog en utopi. Funderar just nu på hur jag ska lösa det. Pappan jobbar och jag jobbar, så det blir väl jag som får ta vård av barn 2 timmar om dagen eller nåt. Undrans vad min nya arbetsgivare tycker om det. Har iof varit helt ärlig med dotterns sjukdom från början, men jag tror inte de har fattat vidden av den.. Nää, samla ihop sig och göra lite nytta kanske... Ha det bra så länge.

inte går det fort inte

Här är det upp och ner hela tiden. Lite lägre toppar oc lite högre (säger man så) dalar. Tror ja. eller hoppas jag i alla fall. Det verkar så. Det går liksom att prata med dottern på ett annat sätt nu. Hon svänger fortfarande under dagen, det har inte ändrats och sover knappt på natten, det har inte heller ändrats. Efter varje höjning av dosen mecicin så sover hon bättre (långt ifrån bra dock) i 2-3 nätter. Sedan är det samma igen. Psykdoktorn säger att det beror INTE på tillvänjning som jag tror utan på att dosen inte är tillräckligt hög än. När vi kommer upp i den dos hon ska ha kommer det inte att gå tillbaka efter ett par nätter. Jag får väl tro på det då. Annars då, nja ingenting. Börjar bli galen över att bara sitta hemma och jobba nu. Träffar inte en människa utöver familjen. Det känns som att sitta i fängelse. Jag har sagt åt pappan att nästa vecka får han ta över för då tänker jag börja jobba. Lite rädd att jag lägger för mycket på honom så han speedar igång också men det får han hantera. Det är ju faktiskt hans barn också. Det värsta är att då måste han vara här. Han har ju ingenstans att bo just nu. Eller ja, han bor inte på gatan, han bor hos en tjej men det är inte hans hem. Han tog över sin pappas hus (får inte köpa nåt eget eftersom banken tog det förra) och skulle rusta. Hamnade i hupoman läge och slet ur allt i hela huhset. Badrum, kök, värmepanna, el, vatten osv. Det kostar ju lite att återställa det om man säger så, så det tar nog ett tag. JAg måste alltså varje gång jag vill sova eller ha lugn och ro lämna mitt hus och åka hem til mia föräldrar så att han kan vara här... pest! Men det är det enda sätt vi kan lösa detta på just nu så det får ju vara så. Har lyckats få en vagel i ögat också. Nu är jag inte bara blå/grön av sömnbrist runt ögonen. Jag är också uppsvälld och rinning i höger öga. Jippie! Usch vilket gnälligt tråkigt inlägg. Bäst att jag slutar nu....

badkalas kl 10???

I helgen har pappan sovit här. Jag och lillebror har sovit hos mormor. Skönt på ett sätt efter drabbningen i torsdags. Var till psykläkaren i fredags. Hon höjde dosen på medicinen igen. Tydligen har hon fått extremt låg dos för att se om hon tål medicinen. Inte konstigt att den inte hjälpt. Hon tog den nya dosen i fredags kväll men vi märkte ingen skillnad. Under gårdagen var hon helt väck. Som en zombie. Inte en enda vettig tanke. Igår fick hon medicinen kl 16:30. Det var en kompis hit och då varvar hon upp ordentligt. Vid halv 8 somnade hon i soffan och hade enligt pappan sovit till 2-3 tiden då hon hade gått in i sitt rum och ritat och sedan lagt dig och somnat ett tag till. Men frågar man henne har hon inte sovit alls. Jag som tänkte få sova ut i helgen... Nejdå lillebror skulle på badkalas i stora staden. Vem har badkalas kl 10 en söndag när det tar 30 min att åka dit? Så det var ju bara att kliva upp. Tillbaka till dottern. Idag var det en helt annan unge. Mycket piggare än på länge. Men med vår tur så var det väl bara ytterst tillfälligt. Ska i alla fall ge henne medicinen senare idag. Just nu har hon en annan kompis här och är väldigt uppvarvad. Men jag känner att jag vill inte hindra henne. Jag kan ju inte dra in på allt?

nytt lågvattenmärke i mitt liv

Ja är värdelös, en usel mamma. Dottern förtjänar bättre än såhär- Igår brast det rejält. För mig alltså. Jag ballade ur fullständigt. Vi åkte på föräldrautbildningen på BUP. Den var ok. Typ som jag hade förväntat mig. När vi kom hem var dottern hemma md mormor. Jag sa att hon skulle duscha, hon skulle duscha vid 20:00 sa hon. När kl var 20 och jag påminde henne vägrade hon för att jag bestämmer inte och om jag tjatar så kommer hon inte att göra det. Vid 21 skulle hon duscha men då fick ho inte för lillebror hade somnat. Då började det. Hon gapade och skrek alla vidrigheter hon kunde komma på till mig i 10 min. Jag svarade inte så hon gick in påå sitt rum och kom ut efte 5 minuter och fortsatte. Ingen respons från min sida så hon gick in igen och kom ut. Så fortsatte det ett tag. Sedan kommer hon plötsligt ut, jag satt i soffan då. Hon försöker SLÅ mig. Jag fick ta tag i hennes armar. Då brast det fullständigt. Jag ävde ur mig fullständigt oförlåtliga vidriga saker- Gud om jag bara kunde ta tillbaka de... Det slutade med att hon hoppade ut genom sitt fönster och drog. Vid 00:15 hade jag polisen på väg och ringt ringt runt 20 pers som alla var ute och letade. Min pappa hittade henne tillslut efte ca en timme HAde min mamma sagt det jag sa till henen hade jag också stuckit. Så det var rätt åt mig. Blev glad att hon kom hem i alla fall. Nu är hon i skolan igen. Jag tror inte medicinen funkar eller så är det fortfarande för låg dos. Det hyperglada flamsiga babbliga tramsandet som alltid kommer på kvällen har ersatts med irritation och aggression och hon vill bråka och strida om allt och ska ha som hon vill... Men sover gör hon fortfarande inte. Ska till läkaren idag. Nu får de fan göra nåt drastiskt. Ungen måste SOVA!

Livet?

Är det här livet det? Kliva upp tidigt med lillebror, fixa hans frukost, se till så han kommer iväg till skolan. Starta datorn, gå in till dottern och säga åt henne att det är frukost, sover gör hon ju tydligen aldrig längre men ligga i sängen går bra det. Fixa hennes frukost. Tjata om medicin. Få iväg henne till skolan enligt special schemat. Hem och jobba 6 timmar, få hem lillebror plus en hög kompisar, fixa mellis, få hem dottern, lite olika händelseförlopp där beroende på humör. JObba lite till. Laga mat, diska, skjutsa barn, hämta barn. Få alla i säng, ligga med lillebror för han är så orolig att det ska bli bråk. Upp när han somnat, börja tjata på dottern om att hon ska göra sig i ordning och tjata om medicin. När hon tillslut kommit i säng, lägga mig själv och ligga vaken hela natten och fúndera över hur livet ska bli. Låter inte som ett roligt liv just nu. Jag vill jobba på mitt jobb med mina arbetskamrater, jag vill träffa mina vänner. Jag vill gå ut och äta... Men det kanske kommer tillbaka. Jag hoppas det. Det går sakta sakta framåt i alla fall. Nu är hon som sagt i skolan och med kompisar efter skolan utan att bli helt hyper. I alla fall i 2 dagar nu. Man kan ju hoppas att det är medicinerna som börjat göra sitt jobb. Men hon är inte zombiefierad heller. Det tycker jag är bra. Idag ska jag hem till en vän som jobbar med att göra naglar. Hon ska fixa mina, känner att jag måste börja rycka upp mig nu. Mot kvällen ska jag på föräldrautbildning på BUP för föräldrar med bipolära barn. Det är en ungdomsgrupp samtidigt men dottern vägrar följa med. Hon har inget behov av att träffa andra puckon säger hon. Vad svarar man på det liksom? Hade bokat in en resa till Sälen i vinter. Men jag bokade av den igår. Hellre förlora 600 nu än att avvakta och ev förlora 8000 senare. Jag tar inte ut någonting i förskott men jag är inte heller den största optimisten. Jag har varit iväg på tillräckligt många resor med henne och lillebror för att veta att det kan antingen bli himmel eller helvete. Bokade av tiden med psykologen på BUP denna vecka, det var nog väldigt dumt gjort. Men när jag ringde var hon nästan helt väck. Ingenting gick in och vad man än sa så blev hon galen. Har bara tid med psykläkaren denna vecka nu. Måste se till så att vi får igång en gång i veckan samtalen med psykologen igen. Det gör henne gott även om hon aldrig skulle erkänna det.

fortsatt framåt i ministeg

Det känns som om det blir bättre och bättre. Men jag kanske bara inbillar mig. Fort går det ju inte i alla fall. Hon är tillbaka i skolan på ett specialschema med kortare dagar. Medicinerna vet jag inte om de funkar då det är så låga doser än. Men heller sakta framåt än tvärnit pga biverkningar och annat trams. Humöret svänger fortfarande oberäkneligt flera gånger om dagen. Men det känns som att det inte blir lika intensivt längre. Inte lika arg, inte lika glad, inte lika nere osv. Men som sagt det kanske är inbillning. Jag kommer på mig själv att sitta och titta på henne hela tiden. Skakar händerna, är hon irriterad osv. Hon märker ju det och då blir hon ju irriterad, med all rätt. Jag skulle bli tokig om nån satt och tittade på mig hela tiden. Måste skärpa till mig. Det som är bra är i alla fall att hon kommer iväg. Kan inte vara hälsosamt för en snart tonåring att sitta hemma med mamma hela dagarna. På torsdag är det föräldrautbildning för föräldrar med bipolära barn. Ska bli spännande att möta andra i samma situation. Men tänk om min är värst. Tänk om jag får reda på då att ingen är så som hon. Finns det hopp ändå? Mina tankar bara snurrar och jag vet inte hur jag ska kunna fokusera på nåt annat. Lillebror sover dåligt. Han kan inte somna för han är rädd att det ska bli bråk. Det blir det ju ibland. Men kastat saker har hon inte gjort på 5 dagar nu i alla fall. Bara för att jag skriver det så kommer det väl ikväll. Ska försöka prioriter att ligga med honom tills han somnat ett tag nu. Hoppas det fungerar. Han har ju sin skola och sina läxor att sköta. Ska köpa en till TV idag. Jag orkar inte ta striderna om vilken kanal vi ska titta på hur högt det ska vara på tvn och var dosorna ska ligga. Bättre att jag och lillebror kan gå in i mitt rum och titta på vad vi vill. Börjar oroa mig för nya jobbet också, hur ska det gå? Mormor har lovat att hjälpa till med att komma hit på morgonen och på eftermiddagen. Men hon står i kö för höftoperation så när det väl kommer blir hon ju sängliggande. Hur ska jag lösa det då?